countryupnorth

Återigen detta känsliga ämne: vantar.

Eftersom jag och sambon ska flytta till en annan lägenhet den 1:a mars så krävdes alltså utav undertecknad att sortera och rota igenom skrymslen och vrår för att göra det så enkelt som möjligt då dagen kommer. Jag började gå igenom pappersbuntar (Hur kommer det sig att man inte slänger saker på direkten utan istället ödslar tid på att hitta bra ställen (?) att placera dessa onödiga ting på i väntan på.. ja? vaddå? Rätt läge att slänga?) och hittade plötsligt en stackars vante som brottats med allt papper i en korg. Stackars vante.
Maken till vanten har varit bortappad i över ett år men jag har troget sparat på den utifall att maken skulle behaga dyka upp.
.. och det har den inte gjort. Typiskt.



Min logiska hjärnhalva drog alltså slutsatsen att det var på tiden att slänga makan. Jo, hon var ju rätt nött och hade till och med ett stort hål vid tummen.
... Men känslan säger ändå att det är sorgligt. Stackars vante vars liv är förbrukat.

Jag är en sån där olycksdrabbad person som råkar gilla mat alldeles för mycket, är för lat för att röra mig och har svårt för att se klart i ett förhållande. Kärleksmat är lätt mat.
Eller egentligen är jag inte lat. Jag tycker om att vara hurtig. Men när min kropp reagerar med den brillianta idén "låt oss lagra allt du någonsin ätit, äter eller kommer att äta i fett på din rumpa, höfter och mage! .. när vi ändå håller på så kan vi ju spara lite i ansiktet, på armarna och överallt annars där det finns utrymme." om jag råkar slappa mig ett par veckor så tappar man lätt koncentrationen. Jag har dåligt tålamod och vill se resultat direkt!
Dålig deal. Dålig kropp.

Sen, desto tjockare man blir ju svårare är det att ta sig i kragen och göra nåt åt saken. Jag skulle vilja ha ett näringspiller. En medicin som man äter varje dag för att ge kroppen de näringsämnen som den behöver utan att behöva ta ställning till om man ska ta en portion till eller inte. Jag är matmissbrukare och har precis som en narkoman svårt att hålla en balans.
Typiskt alltså!

.. Lösningen är förstås att träna mer så jag kan äta det jag vill utan att bekymra mig. Sen - genom träning så blir man sugen på det kroppen behöver.
Jag ska köpa ett träningskort på Friskis och svettis med andra ord!

Och vad gör man? Helt plötsligt har man fått ett jobb och har fullt upp att göra igen. Vilken lycka.
I helgen jobbar jag båda dagar, både lördag och söndag.

"Allting kommer bli bra tillslut, du ska se att allting ordnar sig."

Jag är ingen stadsråtta. Jag ser inte charmen i att omringas av kullersten. Jag vill omringas av öppna ytor av gräs och träd. Skog.
Jag har i mitt stilla sinne komponerat ihop min idyll; ett hus på landet, möjligheten att bara öppna dörren och låta hunden springa runt på tomten, ta långa skogspromenader, klippa gräset på sommaren och skotta snö på vintern.


Haha, jag har så många underbara bilder på min lilla hund. Här har all päls på huvudet bildat någon slags pälsboll. En höstack ungefär.

"Vi förväntar oss lite och blir sällan besvikna."

Jag måste lära mig att attrahera positiv energi. Förvänta mig storslaget!

Jag kollar inte på nyheterna. Jag läser inte tidningar. Jag är, så långt det är möjligt, helt isolerad från vad som händer i världen utanför min lilla bubbla. Jag känner delvis en skuld över att jag undviker "det hemska" för att rädda mitt eget skinn. För att undvika att jag ska må dåligt och känna mig rädd för att leva. Jag vet inte hur andra människor hanterar det. Kanske äger vissa förmågan att ta in information och sedan släppa det. Inte jag. Jag lägger det i min ryggsäck och bär omkring på det.. och det är tungt.

Samtidigt som samhället blivit mer anonymt och individuellt (varje människa är en ö) för varje enskild så har det i stort blivit mer sammansvetsat. Alla vet allt om allt och har möjlighet att ta reda på det som de inte vet genom olika media. Vi är inte beroende av varandra som människor (egentligen) för att få information utan det kan vi på egen hand förvärva. Informationsflödet är något som liknar brandkårens vattenslangar där vattnet sprutar ut med sån kraft att den skulle kunna bryta alla ben i kroppen på någon stackare som råkar stå i vägen. Jag vet inte om denna utveckling är till fördel för oss människor. Vi vet mycket om allt men är vi lyckligare för det?

God fortsättning

Zebra i Ngorongoro kratern Tanzania 2009

Vi har bestämt oss för att åka till Örnsköldsvik över jul ändå. Kan inte påstå att jag ser fram emot åtta timmars bilkörning, så himla roligt är det liksom inte att köra längst E4an, men det blir roligt att komma hem och träffa massa människor som man inte träffar lika ofta längre sedan vi flyttade.
Även om det är jobbigt att flytta långt bort och starta upp ett nytt liv, vi är fortfarande i processen och har inte kommit i ordning än - det krävs ett par (många) månader för sådant -, så är det otroligt nyttigt att finna sig själv på en ny plats.

Det finns en bra och en dålig sida av allt. Kanske man framförallt brukar påpeka det när de dåliga sakerna inträffar, att säga "ja, det finns en dålig sida också.. vänta bara!" när något bra har hänt vet jag inte riktigt hur många som skulle uppskatta. Räck upp en hand? Någon? Nä, jag trodde väl det.

Jag är luspank och har inte pengar för att köpa julklappar till någon. Så himla skönt. Jag känner mig distanserad från all julstress och jag är lycklig. Myntet har två sidor - det är skit att vara pank men underbart att slippa stressa.

Julen är ändå en tid för försäljningshets. Bjud på er kärlek och omtanke istället - det är ändå det som världen lider brist på, materiella ting drunknar vi snart i..

Blev lite inspirerad av UnderbaraClara som analyserat det gågna året.


Den 22 januari var Molly 5 månader gammal och hon hade bott med mig i lite drygt två månader. Hon var ett riktigt yrväder som knappt satt stilla den första tiden och gav mig inte särskilt mycket annat att tänka på än just hur jag skulle hålla henne vid liv bland allt farligt som finns i världen.


I februari pluggade jag, gjorde praktik och umgicks med Anna och Lisa som mest och Lisa flyttade till grannhuset och vi blev officiella grannar. På bilden är Anna Westmans hund Ezther. Mollys koppel är ett billigt fult GULT koppel eftersom hon avverkade dem på löpande band eftersom hennes vassa valptänder höll på att bytas. Det var snöigt och kallt och jag åkte ner till Nyköping + Norrköping och hälsade på i 5 dagar.


Mars var en glad månad. Jag hade kärlek från hundar och människor och träffade så många fina sådana. Ljuset påverkade mitt humör och jag kände mig lättare i sinnet. Jag tog en tur till Göteborg och hälsade på systeryster och hemma väntade en underbar man på mig. Jag hade svinkoppor i ansiktet och åt antibiotika.


April jag lånade mammas bil och körde till Piteå och hälsade på bästa vän. Månaden innehöll mycket resande fram och tillbaka, främst mellan Umeå och Örnsköldsvik.


I maj fyllde jag år och bjöd på fika. Det var ångestfyllt att fylla år men som vanligt så sitter mycket i mitt huvud. Mina svinkoppor kom tillbaka till mitt ansikte och jag fick återigen äta antibiotika.


Juni Vi var kattvakt till en av mina gamla klasskompisars kompis katt eftersom de tillsammans skulle åka utomlands. Katten saknade hår och jag oroade mig för att den skulle bli sjuk i min dragiga lägenhet och lånade Mollys polotröja som värmare. Katten njöt. Molly älskade sällskapet. Jag var ledig i två veckor innan jag började mitt sommarjobb.


Juli och jag hade äntligen lyckats ljusa upp mitt hår så pass mycket att jag kunde kalla mig blond. Fast det tycktes bara vara jag som tyckte att det klädde mig. :-)


I augusti jobbade jag mina sista dagar på sommarjobbet och vi hade hittat en lägenhet i Norrköping och började se fram emot flytten.


I september bodde jag hemma hos min pappa för lägenheten blev uthyrd och jag gick mest och drog fötterna efter mig och väntade på att få komma iväg söderut. Scrabble tillsammans med Magnus och Lisa var också något som stod på schemat.


Oktober var en vacker månad och alla färger på träden var fina inslag i en annars grå vardag.


November. Molly och Bodil blev kompisar. Vi hade bott i Norrköping i en månad och anpassade oss till miljön relativt snabbt. Jag tapetserade sovrummet och vi drack årets första glögg och tände första ljuset i adventsljusstaken.


December Magnus åkte till Vancouver och jag och Molly var ensamma hemma i 1 vecka. Ett ständigt velande fram och tillbaka mellan huruvida vi ska, eller inte ska, åka upp till Örnsköldsvik på jul eller inte. Det ska bli skönt att året 2011 tar slut och ett nytt 2012 väntar.

Det var just här jag stod för några år sen, trevades vid kanten, slogs jag av tanken att för dig berätta allt, för att se vad jag ser och jag orkar inte ljuga mer.
Tömmer mig på takar, det är över för gott, men att inget är för evigt är väl underförstått. Och jag gråter inga floder, källan är tömd, och glädjen som fanns är för länge sedan glömd.

Jag stannar kvar och vänta, jag tror du kommer snart. Jag ligger kvar här, så blir nog allting bra. Jag stannar upp och flämtar, nu har jag inget kvar. Jag slutar upp att kämpa, nu vill jag lägga av.

Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordar sig. Allting kommer bli bra till slut, om du bara låter allting va'.

Jag ljög och låtsades som ingenting, visst skiter jag i dig men inte i mig. Nu tvättar jag mitt lik för att slippa åka dit, denna dan' har redan varit dag. Jag gjorde det jag gjorde men berätta bara det jag borde gjort och gjorde ogjort i min egen värld.

Nu tror jag inte längre på mig själv och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag stannar kvar och väntar, jag tror du kommer snart. Jag ligger kvar här, så blir nog allting bra. Jag stannar upp och flämtar, nu har jag inget kvar. Jag slutar upp att kämpa, nu vill jag lägga av.

Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordar sig. Allting kommer bli bra till slut, om du bara låter allting va'.

(Den Svenska Björnstammen)

Något jag lärde mig av Ulla när jag gick i KBT första gången var att man måste prata med människor när saker inte känns riktigt bra. Att projicera sina känslor på dem, ofta fördömande känslor mot den egna personen (dvs mot mig själv), är annars en ond cirkel som man fastnar i. Att prata om problemen har samma effekt som att släppa ut spöken i solen, de spricker och går sönder och man ser att man egentligen inte har något att vara rädd för.
Man måste ge sina medmänniskor chansen att åtminstone försöka förstå. Få chansen att veta hur det ligger till och hur man ska förhålla sig till saker och ting. Är man lite negativt inställd till andra människors förståelse, som jag är, så är det otäckt att blanda in någon. Jag är rädd att inte få förståelse utan snarare behöva kämpa för min sak. Jag står i försvarsställning i förebyggande syfte - utifall att. Då är det enklare att undvika situationen totalt och låta sina egna negativa känslor gro. "Jag är dålig, alla tycker att jag är dålig. De är besvikna på mig för att jag inte klarar av saker, de är besvikna på mig för att jag inte släpper in dem innanför mina murar, de är besvikna på mig för att de tror att jag inte vill."

Att det egentligen handlar om rädsla från min sida är såklart inte så enkelt för en utomstående att förstå. Jag är rädd att inte duga som jag är. Jag är rädd att inte kunna leva upp till andras krav på mig. Jag är rädd att bli dömd som en misslyckad, en svag individ. Inte av allmänheten, utan av min familj, de människor som är bland de jag älskar högst. Det handlar inte om att jag inte vill utan att jag inte vågar.

Jag tror att man strävar efter att omringa sig av människor som ger en något ovärderligt. Ibland misslyckas man och råkar hamna ihop med någon som kanske inte riktigt ger en vad man behöver. Det är trots allt vad relationer går ut på - ett gemensamt givande och tagande - och när det blir obalans så märks det tillslut. Vågskålarna svämmar över på ena sidan och lider av torka på andra.
Såklart märks det inte för den som lever i överflöd. Den som lever med den översvämmade vågskålen blir van att kunna skopa ur och kanske inte äger förmågan att analysera och reflektera kring hur mycket man faktiskt ger tillbaka till sin vän.

Redan som liten blev jag, med ett varnande finger, uppmärksammad på att jag hade den fallenheten att ta för mig. "Du måste komma ihåg att inte ta all plats."  Samtidigt som jag ofta hamnat i situationer där jag i min iver och välvilja insett att jag gett för mycket i relationer och genom det stött bort de människor jag velat hålla så nära. Att "skämma bort" stämmer inte i sammanhanget för när någon blir bortskämd måste den borstkämda ändå någonstans vilja ty sig till personen som ger och ger. Eller? Innebär "bortskämd" att man tar personen som ger för givet?
Jag vet inte hur jag ska kategorisera vad jag gör, jag klänger mig fast kanske. Som en klängväxt. Kanske i mitt stora sociala behov, behov av bekräftelse och trygghet, suger jag näring av mitt "värdträd".
Jag hoppas att jag vid varje tankesnurra* lär mig något ytterligare om mig själv och strävar mot någon slags icke-själviskhet, någon slags trygghet i mig själv att inte törsta efter bekräftelse, någon slags utveckling.

Just nu måste jag dock sätta ner foten för min egen skull. För faktum är att om man inte fightas för sig själv så kommer heller ingen annan göra det. Ingen vet hur man känner och hur man ser på saker och ting, man måste peka med hela handen för att andra ska förstå. Ibland ligger inte problemet i en själv, ibland vill inte andra försöka förstå och då spelar det ingen roll hur tydligt man tycker att man pekar och då kan man inte heller tvinga sig att ägna mer energi åt det. Varje människa bär sitt eget ansvar på att ge och ta. Vill något inte tas emot eller ges så kan man faktiskt inget göra åt det. Det är faktiskt bara så det är..

*Varje gång tankarna återkommer och kräver ny analysering.